|
Introduktion till kattgenetik, del 1: Genetiska begrepp och grundläggande
färgnedärvning
Välkommen till första delen i vad som förhoppningsvis kommer att bli en serie artiklar om kattens genetik. Vi börjar med färg- och mönstergenetik, fortsätter med genetiska aspekter på avel och avslutar med nedärvda sjukdomar och störningar. Målet är att läsaren skall bli väl förtrogen med genetiska begrepp och kattens genuppsättning. Genetikens barndom Principerna för nedärvning sattes först på pränt av Gregor Mendel 1866. Artonhundratalets biologer var inte beredda att acceptera Mendels principer och Mendel fick se sina läror ignorerade till omkring 1900, då tre biologer mer eller mindre samtidigt bekräftade Mendels upptäckter. Mendel hade baserat sin nya lära på experiment med ärtväxter och så snart de grundläggande principerna accepterats började forskare undersöka deras giltighet för andra sorters växter och djur. Till allas stora förvåning fungerade Mendels ärftlighetslära precis lika bra för djur som för växter och mycket få ändringar har behövt göras i hans principer. Idag har genetiken nått en punkt som Mendel knappast kunnat föreställa
sig bland sina krukor 1866. Vi är på god väg att kartlägga
både människans och kattens DNA, men för att kunna se vilka
avkommor två individer kan ge måste vi fortfarande förlita
oss på ’mendelismen’ (biologen Gregory Bateson, som baserade sin
forskning på Mendels principer, myntade begreppet ’genetik’ 1906).
Platsen på en kromosom där en viss gen finns kallas genens locus (lat. ’plats’). Här kan genen förekomma i olika varianter, kallade alleler. Hos varje individ kan det finnas två alleler av en gen, en från varje förälder. I ett allelpar med anlag för t.ex. silver kan den ena allelen koda för silver och den andra för icke-silver och vi säger att individen är heterozygot för silver. En individ med två identiska alleler sägs vara homozygot. Ett anlag som måste finnas i två uppsättningar för att visas i fenotypen kallas recessivt och ett anlag som slår igenom även om det bara finns i enkel upplaga kallas dominant. För att ytterligare röra till det finns det naturligtvis ingenting som säger att en allel bara finns i två varianter (av och på) — till exempel genen för svart/choklad/kanel, B, har en multipel allelserie: B — svart.Till sist talar vi om fenotyp, de gener som manifesteras och genotyp, individens genuppsättning. Varför finns det (nästan) inga sköldpaddsfärgade hanar? Som vi minns från grundskolebiologin beror avkommans kön
på vilken könskromosom som överförs från hanen
vid befruktningen. En katt med uppsättningen XX är en hona och
en katt med uppsättningen XY är en hane.
Hos katten sitter det locus som styr bildandet av phaeomelanin (rött) eller eumelanin (svart) på X-kromosomen. Vi kallar det O-locus (O för orange) och betecknar allelerna O för rött och o för svart. Hanen, som endast har en X-kromosom, kan enbart ha anlag för rött (OY) eller svart (oY). Honan kan bära anlag för rött (OO), svart (oo) eller bägge (Oo). Analogt ovanstående ser vi att hanen kan överföra antingen en X-kromosom med O-locus eller en Y-kromosom vid befruktningen, vilket svarar på frågan i rubriken — då avkomman är en hane har ingen O-gen överförts från hanen. Exempel — svart hankatt parad med röd honkatt Svart hankatt ger följande gameter (könsceller): o och Y. Röd honkatt ger O.
I korsningstabellen ser vi att det förväntade utfallet är 50% röda hanar och 50% sköldpaddsfärgade honor. Exempel — röd hankatt parad med sköldpaddsfärgad honkatt Röd hankatt ger följande gameter: O och Y. Sköldpaddsfärgad honkatt ger O och o.
I korsningstabellen ser vi att det förväntade utfallet är
25% röda honor, 25% röda hanar, 25% sköldpaddsfärgade
honor och 25% svarta hanar.
Röd dilutionsbärande hankatt ger följande gameter: DO, dO, DY och dY. Blåsköldpaddsfärgad honkatt ger dO och do.
Vårt förväntade utfall är 12,5% svarta hanar, 12,5%
svarta honor, 12,5% röda honor, 12,5% svartsköldpaddshonor, 12,5%
cremehonor, 12,5% blåsköldpaddshonor, 12,5% cremehanar och 12,5%
blå hanar. Eftersom ena föräldern är diluterad och
således homozygot d-bärare kommer alla avkommor att bära
på dilutionsanlaget.
B — Svart, normalt pigment, dominant.Hur B-locus påverkar phaeomelaninpigmentet är inte känt. Det är inte osannolikt att den röda färgen påverkas på något sätt, men med tanke på färgvariationerna hos röda och cremefärgade katter är det svårt att avgöra. Exempel — Chokladfärgad hankatt med anlag för kanel parad med svart honkatt med anlag för kanel. Gameter från chokladfärgad hane med kanelanlag: b och bl. Gameter från svart honkatt med kanelanlag: B och bl.
Vi ser att vi får 50% svarta katter där hälften bär anlaget för choklad och hälften anlaget för kanel. Vidare får vi 25% chokladfärgade katter (som också bär kanelanlaget) och 25% kanelfärgade katter. När B- och D-locus samverkar
Exempel — Chokladfärgad hankatt med anlag för kanel och dilution parad med svart honkatt med anlag för kanel och dilution. Gameter från hane: Db, db, Dbl och dbl. Gameter från hona: DB, dB, Dbl och dbl.
Vi ser att sex av de sexton möjliga utfallen är svarta, två blå, tre chokladfärgade, tre kanelfärgade, en lilafärgad och en fawn. Förhoppningsvis börjar både tabellen ovan och utfallet
att kännas intuitivt korrekt nu. Vi vet att dilution är recessivt
och att vi således behöver få ett d från vardera
föräldern för att avkomman ska uppvisa dilution. Om föräldrarna
bägge är Dd ser vi att de möjliga kombinationerna är
DD, Dd, Dd och dd, vilket förklarar varför endast 25% av utfallen
ovan är diluterade.
Del 2: Fler färger och mönstergener Del 3: Silvervariationer och maskning Del 4: Fenotyp och genotyp |